För ett år sedan var ångesten så stor att jag höll på att gå under. Jag minns det så väl. Att vänta på ett besked som kan förändra livet rejält är hemskt. För ett år sedan satt vi i det där väntrummet som bara blev mindre och mindre. Jag minns det som igår. Men, det har nu gått ett år på dagen. Ett år utan några nya diagnoser eller återfall. WOW!
Aaron, min lilla Aaron. Kanske var det meningen att vi fick lite egentid idag. Det har ju varit speciellt med honom eftersom han kom samtidigt som krisen. Min största räddning. Han är lite hostig så fick vara hemma idag, jag vabbade på förmiddagen men mamma tog honom sen efter lunch så jag kunde jobba lite. Vi mös och tog en lunch ute innan jobb. Han älskar pommes och idag fick han hur många han ville! Såklart ska vi fira ju. En förmiddag att reflektera över året som gått och andas lite.
Ni kan läsa om första tiden HÄR, positiva beskedet HÄR
och sista målet HÄR
