Fina lyan

Måndag 9 Juli 9:00

Vi har tid för eventuell igångsättning pga gravidklåda, av så kallade humanitära skäl. En dag över tiden, ett tillväxtultraljud har gjorts som visade att han vägde 3900 gram, ca 15% över kurvan. Inget konstigt. Vi lämnar barnen hos farmor och farfar och åker till förlossningen i hopp om att vi ska få bli igångsatta idag, man vet ju aldrig. Jag är supernervös då det är en situation jag aldrig har varit i tidigare och vet inte alls vad som väntar. Får sitta med CTG och dem tittar hur mycket jag är öppen. Jag har gjort 3 hinnsvepningar utan resultat och var öppen 3 cm med halva tappen kvar. Det var fullt på förlossningen på morgonen men vi fick komma tillbaka vid 13-tiden för att bli inskrivna. Vi åkte hem, plockade lite och låt lite mat. När vi kom tillbaka så blev det CTG igen och sen började jag med mina ”shotar”, ett medel som ska sätta igång sammandragningar. Jag fick sammanlagt 5 shotar under dagen, det gav mig molvärk och sammandragningar men inget mer än så, besvikelsen var stor när jag inte heller hade öppnat mig något på kvällen. Allt jobb utan resultat.  Vi fick sova över på förlossningen och jag sova ca 2 timmar då jag hade molvärk och låg med värmekudde hela natten, dem erbjöd sömntabletter men tackade nej.

Tisdag 10 Juli

06:00 

Vi påbörjar en ny dos med shotar och hinner ta 3 eller 4 stycken innan lunch, han sjunker ner något mer men öppnar mig inte så mycket mer, tappen är mjuk men inte utplånad. Jag är uppe och går, sitter på pilatesboll, gör allt för att få igång det och jag längtar verkligen efter att få ont, hur sjukt det än låter så är det det enda jag vill just då. Jag är väldrigt trött psykiskt just nu men kroppen är stark.

13:00

Dem beslutar att ta hinnorna, så att vattnet går Och vilken vattenavgång! Haha. Det bara forsade ut och jag kände mig t.o.m. lättare efter att vattnet rann ut. Det tog inte många minuter innan värkarna startade och vilka värkar! Jag fick en chock, det gick från 0 till 100 på en gång! Jag har haft förlossningar som startat spontant och följt et mönster av smärta, men nu kände jag inte igen förloppet. Sjukt ont gjorde det och dem ville att vi skulle upp och gå med en gåstol, det gick knappt, efter några värkar så kände jag att jag måste ha lustgas. Men det tog emot, jag vet ju att det kommer att göra ännu ondare men jag hade inget val. Jag fick lustgas men dem satte den på 30%, vilket inte hjälpte ett skit. Dem höjde till 50% och det hjälpte lite mer men ändå sjukt ont. Jag bad snabbt om epidural och fick det ganska snabbt, jag tog epidural med Colin men inte med Elise. Men nu hade jag inget val, smärtan var så intensiv! Efter att läkaren satt nålen så frågade han om jag var lättblödande… ja, det är jag ju och det står i min journal. Jag har blött mycket efter båda barnen och fått ligga kvar för att stoppa blödning efter moderkakan lossnat. Tydligen blödde jag lätt från ryggen också.

Dem tittar efter hur mycket jag hade öppnat mig innan epiduralen, alltså ca 30 minuter efter vattenavgång, då var jag öppen 6 cm så det var inte så konstigt att det gjorde ont!

Dem började förbereda för bebis ankomst och beställde två påsar blod eftersom jag måste ha specialblod och dem gav även ett dropp tror jag som ska minska blödningen. Vi var helt enkelt förberedda på om det skulle blöda som sist.

Jag öppnar mig snabbt till fulla 10 cm men sen avtar värkarna och dem sätter in värkstimulerande dropp.

Om ni läst mina tidigare förlossningsberättelser så vet ni att båda barnen har fastnat precis innan dem ska ut och det har varit besvärligt, barnmorskan sa att vi var förbi den där kanten men jag såg på henne att vi nu var i samma situation igen, men hon ville inte berätta det. Hon var en envis barnmorska och jag är oerhört tacksam att jag hade just henne så här i efterhand.

19:40

I journalen står det att jag får krystvärkar, men det stämmer inte. Jag krystar med vanliga värkar då barnmorskan tyckte att vi skulle försöka, jag hade kraften men inte tekniken. Det är sjukt svårt att hitta rätt teknik utan krystvärkar, dem knöt ett lakan med två stora knutar och så körde vi dragkamp under värken, haha. Ja, det låter helt sjukt men det är sant. Och det funkade. Tyvärr fick Aaron sitta fast ett par värkar med huvudet och gjorde honom väldigt blå i ansiktet, men vi kämpade ut honom tillsammans och 20:09 kom han ut. ”OJ, vilken rekordbebis” skrek barnmorskan. All smärta försvinner och jag får min andra son på bröstet, min stora, friska fina pojke. Helt perfekt. Vi har blivit föräldrar för tredje gången och världen stannar. Hjärtat växer och jag är så stolt över mig själv att ha klarat av att föda ännu ett barn.

Glömmer för en stund att moderkakan ska ut och den blödningsrisken som finns. Efter en stund lossnar moderkakan och barnmorskan hinner bara säga ”Oj, den var också stor”, innan blodet fullkomligt sprutar ut. Som en kaskad. Inte likt de andra gångerna, det här var mycket värre. Hon slänger sig på min mage och trycker rakt ner mot ryggraden, en så kallad aortakompression. In i rummet kommer det massor av folk och jag får flera olika mediciner, det är som jag uppfattar det, total kaos. Dem pratar inte med mig, utan över mig och jag förstår att det är allvarligt. Jag får veta att jag ska ner på operation och jag ska sövas, NU. Jag flyttas över till en annan säng, samtidigt som dem håller trycket på min mage, ni kan tänka er hur det ser ut. Någon sköterska trasslar in sig i droppslangar och allt är rörigt. Det känns som om jag är med i ett avsnitt av Cityakuten och jag har huvudrollen som skadad, dem springer till hissarna och allt är verkligen kaos från mitt håll som jag ser det. Jag är livrädd och tror att jag ska dö, blodet som forsade ut kändes som om det var det enda blodet jag hade och nu var livet slut. Jag kunde bara tänka på att mina sista ord till Marcus var ”Hejdå”, istället för ”Jag älskar dig”, stackars honom, ensam med tre barn….

Jag sövs ner snabbt. Jag vaknar, det första jag tänker på är att ingen håller trycket på min mage och det är alldeles mörkt. Dog jag?! Hallå, ni sövde aldrig mig…. ja, ni vet förvirringen när man blir sövd. Jag låg på uppvaket till 6.00 på morgonen då dem ville se att blödningen stannade. Jag sprack ingenting, men livmodern drog inte ihop sig när moderkakan släppte. Dem satte in en ballong i livmodern som fylldes med koksalt som dem tömde sakta under natten för att se att blödningen stannat via en slang. Dessa timmarna under natten, utan min man och mitt nyfödda barn, ovissheten om vad som hänt, och rädslan för vad som kunde ha hänt, var riktigt jobbiga. Tårarna rann och jag låg vaken hela natten i väntan på att få komma ner på BB.

Onsdag 11 Juli

6:00

Jag får äntligen rullas ner på BB och träffa mitt barn och min man, vi lägger Aaron till bröstet direkt och han tar det. Vilken lycka! Tårarna rinner. Att ha missat de första 10 timmarna är inget jag ha gjort tidigare och det tog hårt på mig, även om han var trygg med sin pappa och all personal. Men det kändes i hjärtat. Vi ammade på och lärde känna varandra och sakta mer säkert landade jag.

Jag är oerhört tacksam för vården vi fick och jag är glad att jag hade just den barnmorskan som visste vad hon gjorde. Jag tappade 2 liter blod men dem ville inte ge mig en transfusion då jag fått det tidigare och skapat en immunisering, så jag fick istället järn-dropp, jag piggnade till efter ett par dygn och mår bra idag. Aaron mår super och det är det viktigaste.

Att han var så stor var det ingen som visste, om min barnmorska hade vetat det så hade hon inte bett mig krysta utan krystvärkar. Alternativet, snitt, hade dock varit sämre med tanke på vad som hände med blödningen. Återigen, så tacksam att det ändå gick bra! Vi är dock avrådda att skaffa fler barn…

Aaron gjorde entré till världen med en vikt på 4730 gram och 55 cm.