Fina lyan

Hej vänner.  Mina osynliga vänner, jag har velat fram och tillbaka om och när jag ska berätta. Men nu gör jag det. Det svåra var inte att skriva texten, det svåra var att sätta en rubrik på inlägget. Jag vill inte att det ska vara en ”click-bait”, jag vill bara berätta.

28 juli 2018

Den 16 juli 2018 så öppnade marken under mina fötter sig. Allt svartnade för mig och jag såg hur hela livet tog slut, på några sekunder. Av ett enda telefonsamtal.

Jag hade precis lurat döden för 6 dagar sedan i en traumatisk förlossning, vi fick komma hem fredagen den 13:e och dagarna under helgen tampades jag med ”Baby blues” för första gången i mitt liv. Måndag morgon kände jag mig bättre och väntade ivrigt på att BVC skulle ringa och boka in hembesök, jag vill gärna veta Aarons vikt. Telefonen ringde vid 9-tiden men rösten i luren sa något helt annat än vad jag väntade mig, hudkliniken, kirurgen… ord som inte hör ihop med BVC. Hon ville boka in en tid idag för provsvaren hade kommit, men jag svarade att jag som fött barn för sex dagar sedan inte kan komma ner, han får ta det över telefon. Men nej, jag måste komma till kliniken. Idag.

Vi lägger på och jag kan inte andas, hela min familj sitter runt mig och jag vet inte hur jag ska reagera. Mina tre barn och min man, vår nya fina stora familj. Inte kan jag lämna dem nu? Jag förstår ju att jag inte ska få ett bra besked när jag väl kommer dit. Jag börjar googla. Jättedumt. Det här handlar alltså om hudförändringen jag tog bort på mitt smalben ett par veckor innan förlossningen. Jag har tagit bort många men aldrig fått ett telefonsamtal likt detta. Jag känner hur ångesten kryper på, jag mår illa och kan knappt andas.

Marcus, jag och Aaron åker ner till kliniken. Jag har en klump i halsen och kan knappt prata. Vi får komma in. Det känns som om jag ska få min dödsdom.

Jag har cancer.   Jag. Har. Cancer.

Det tog många dagar innan jag kunde säga dem orden utan att tappa det. Fortfarande svårt. Hudcancer, malignt melanom. Den farligaste sorten av alla. Precis som min pappa. Jag har svårt att acceptera det. De första dagarna grät jag mycket, det gör jag fortfarande. Jag frågade kirurgen om jag kommer att dö. Inte av detta svarar han. Han säger att det inte finns metastaser och att jag var duktig som kom så tidigt. Men hur kan kan garantera det, min hjärna fungerar inte som den ska. Jag tänker det mest katastrofala. Att jag ska dö. Det gjorde ju min pappa. Jag är i chock.

Min hjärna klarar inte av allt dem första dagarna, cellförändringar, misstanke om struma, den jobbiga förlossningen, precis blivit mamma igen och nu detta. Hur mycket ska jag behöva ta? Vad kommer näst? Aaron, ja hela min familj såklart, har varit min räddning den här tiden. Främst Aaron, jag har gett mig fan på att amma, så länge jag kan och inget medicinskt stoppar mig. Då är han beroende av att jag och min kropp fungerar. Han måste ju ha sin mat. Det här ska inte få förstöra mitt band till mitt barn den här första tiden, den här tiden som skulle vara alldeles underbar och mysig. En sommar med massa ledighet tillsammans, som nu istället är full av olika läkarbesök. Det är en sorg för mig. Vi försöker leva som vanligt, det blir bättre varje dag men så fort jag är ensam så tänker jag på detta. Jag blir psykiskt trött av att träffa för många människor, speciellt när jag ska berätta det här. Men det blir bättre varje dag.

När jag skriver detta är det den 28 juli, ca 1,5 vecka har jag vetat om det här. Om 2 dagar ska jag på möte med en läkare på Bröstenheten. Där ska jag undersökas vidare, titta på om cancercellerna har spridit sig till lymfkörtlarna och ta bort ännu mer på benet, för säkerhets skull. Men min hjärna tänker tvärtom, att dem kommer att hitta fler cancerceller, att den jävla tumören var alldeles för snabb och att det har spridit sig. Min rädsla för att det har spridit sig är jättestor, jag vågar inte ens hoppas på att bli friskförklarad för jag klarar inte av att få ännu ett nederlag just nu. Jag försöker att ta en dag i taget. Kanske stänger jag av mig lite, men det är det som funkar just nu. Jag går faktiskt i samtalsterapi också, och där fick jag rådet att skriva ner det här. Troligtvis kommer jag att publicera det efter besöket på lasarettet men inte idag.

30 Juli 2018

Idag var vi på bröstenheten. Jag var alldeles skakig innan besöket och klumpen i halsen bara växte. Allt jag tryckt undan de senaste dagarna för att kunna fungera bubblade upp precis innan läkaren kom in. Jag fick egentligen inte reda på mycket mer än jag redan visste. Det vi ska göra är ”hängslen och livrem” som dem kallar det. Ytterligare 2 centimeter runt tumören, eller där tumören satt ska tas bort. Förhoppningsvis slipper man att ta hud från låret men om det behövs så ska det också göras. Man ska även ta bort de närmaste lymfkörtlarna och skicka dessa på analys, hela operationen görs under narkos och ska göras om ca 3 veckor. 2 veckor efter det får vi provsvaren. Mitt nästa mål att fokusera på ligger alltså 5 veckor bort. Alla jag möter verka veta om att jag har mycket just nu, vilket känns skönt att slippa ösa det över dem och förklara mig. Jag vågar fortfarande inte hoppas på goda besked, det finns inte i min värld just nu. Jag väntar bara på nästa katastrof, jag tror att det är mitt sätt att stålsätta mig för vad som kan visa sig.

Kanske nämner jag inte mer om detta, eller så blir det fler inlägg om det. Jag vet inte. Men det känns befriande att skriva det, så slipper jag låtsas som om allt är lyckliga gatan hela tiden och om jag springer på någon av er. Nu vet ni. Tiden som skulle vara en mysig sommar med bebis blev något helt annat, jag kommer aldrig förstå varför men det är bara att acceptera och göra det bästa av det.