Fina lyan

Ibland slår det mig, att jag haft cancer. Det är helt sjukt tycker jag.

Jag är inte samma Liw som jag var innan diagnosen, jag har inte bara ärr på kroppen men även på insidan. Alla är inte dåliga, jag tycker själv att jag har blivit en bättre människa. Men även mitt psyke är ärrat, jag har en ständig oro i kroppen. Att det ska komma tillbaka eller att det finns metastaser i kroppen trots allt. Vilket det tyvärr finns en risk för. Det är något jag måste lära mig att leva med, att leva med oro.

Jag kommer få fler ärr och fler besked, just det här med väntan på besked är det värsta. Då kastas jag tillbaka till sommaren 2018 känslomässigt. Tror bara att dom som har varit med om att vänta på cancerbesked vet vad jag menar. Det är väldigt speciellt. Och som sagt, något jag måste lära mig att leva med.

Ibland vill jag bara glömma allt som hänt, slippa tänka på att det hänt mig och all oro. Jag vill inte ha den här ryggsäcken. Jag vill inte behöva tänka tankar att jag skulle behöva lämna min familj alldeles för tidigt. Att jag har haft en tumör. Ibland tänker jag tankar som, varför händer detta just mig? Men sen slår det mig att vi alla har våra svåra tider i livet. Det här blev min.

Men, jag har också förändrats. Framför allt tycker jag att jag är en bättre mamma. Vilket kanske har gjort mig till en sämre kompis men min viktigaste roll i livet är att vara mamma. När man inser att livet är skört så prioriterar man om ganska mycket och värderingar stärks, allt blir tydligare. Jag tittar inte bara på mina barn längre, jag ser dom. Vilket jag trodde att jag gjorde tidigare också, jag värdesätter de fina stunderna och stannar i dom längre. Jag säger inte att jag är en perfekt mamma, långt ifrån men jag försöker vara mer närvarande. Inte bara för deras skull, men för min egen. Jag vill ha de fina minnena tydliga, lätta att plocka fram när det känns tungt och kunna återberätta när jag förhoppningsvis är gammal för dom.

Vår vardag har inte förändrats egentligen, men mitt tankesätt har absolut gjort det. Det är nog bara jag som märker av det, och det får mig att må bättre. De dagarna jag är i stunden så märker jag iofs det även på barnen. Så det smittar nog av sig ändå när jag tänker efter. Jag försöker låta bli att ha föreställningar om hur utflykten, dagen eller livet ska bli. Förväntningar gör mig stressad och besviken, det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Efter dagens slut pratar vi ofta om vad som var bäst under dagen och ibland även sämst. En reflektion tillsammans där jag får en insyn i barnens tankar vilket ger mig mycket.

Men vissa dagar är det mörkare, som när jag väntar på besked. Som nu. Det kan komma vilken dag som helst. Även om jag inte tänker på det så märker jag att jag är lättretad och blir stressad och arg snabbare. Men det får vara så känner jag. Jag hoppas att det blir lättare med åren. Jag är inte mer än människa.

Har också märkt att jag uppskattar småsaker mycket mer nu än tidigare. T ex som när jag fick en livförsäkring. Jag grät! Livet skalas ner rejält och just livet är det som spelar störst roll.

Jag älskar ytligheter och det ”goda” i livet, men även där har tankesättet förändrats. Jag uppskattar upplevelser framför ting, det är kanske inget konstigt. Jag är ju även äldre, men det är också något som jag har märkt av tydligt.