Fina lyan

Jag har fått frågan om hur livet som 3-barnsmamma är och hur det är att gå från 2 barn till 3 barn. Jag antar att det är många 2-barnsmammor som funderar på en ”trea” som frågar. Det är ju en himla svår fråga att svara på alltså. Men jag ska svara utifrån min synvinkel och mina känslor.

Vi hade egentligen inga planer på att skaffa fler barn, vi hade ju en varje sort 😉 Men så började det klia i mina äggledare haha, så var saken klar. Ja, ni vet ju. Jag kände att jag hade mer att ge men vi visste att det skulle bli jobbigt att ”börja om” igen, men samtidigt är det ju en så kort tid i livet dem är små. Sen har vi dem för evigt ♥ Jag tänkte på vad som är viktigast i mitt liv, och det är ju barnen. Om jag har lyckan att få ännu ett till, så ville jag inte missa den chansen. Har vi kärleken så löser sig allt annat.

Skillnaden med att få ett tredje barn har bara varit positivt för min del. Jag var supernojjig med de två första, rädd för något skulle hända dem och för att jag skulle göra fel som mamma. Så är jag absolut inte nu, jag är heller inte så rutinfast som jag varit tidigare utan Aaron styr mat och sovklockan själv. Han hänger iofs bara med i vårt tempo och det har han gjort från första dagen han kom hem. Vi kan inte vänta på att han ska sova klart eller äta hemma, han får helt enkelt göra det där vi är. Jag är inte rädd för att väcka honom när jag flyttar honom mellan vagn och bilstol, vilket har gjort att han inte vaknar av sånt. Jag vet inte om mitt lugn har smittat av sig på honom eller om han är ett lätt barn helt enkelt. Det har i alla fall underlättat en hel del.

När Colin fick smaka något nytt så var jag livrädd att han skulle sätta i halsen, nu idag gav jag Aaron ett rån med leverpastej och han tryckte i sig utan att blinka, jag tänkte knappt på det haha. Så himla skönt att inte vara så nojjig faktiskt. Det som har varit jobbigt är egentligen att dem stora är ”på” honom en del, men ju större han blir så tål han mer och vi kan släppa lite på det.

Sen har vi ju det här med tiden till alla. Det är ju något som skär i hjärtat, när jag inte kan sova tillsammans med dem stora för att Aaron ligger i sängen eller mysa i soffan för att Aaron somnat i min famn. Men det är samma där, det är en kort period nu som faktiskt snart är över. Alla tre barnen behöver sitt av mig, på olika sätt och det ändras hela tiden.

Jag tycker att det är underbart med tre barn och kan tänka mig fler, men det vet ni ju att det är vi avrådda till. Jag förstår dem i Familjen annorlunda, efter tredje barnet så spelar det ingen roll om dem är 3 eller 13. Dem är ju så underbara. För mig handlar det nog mycket om att när vi fick första barnet så vändes livet upp och ner, det blev en stor omställning. Efter andra så blev det lite mer omställning igen för att dem var två och man skulle räcka till. Men nu med tredje, så hade vi ju redan gett hela vårt liv till barnen så det var ingen förändring, vi hade liksom bara plats för ännu en 😉

Men…

Det är inte lätt alla gånger, ibland kör det ihop sig och stressen knackar på dörren. Alla har vaknat på fel sida och det är bara kaos. Jag får höja rösten, ibland lite för ofta och jag vill helst bara dra täcket över huvudet. Men det spelar nog ingen roll om vi hade haft två eller tre barn. Haha. Av någon anledning så skriker alla tre på mamma exakt samtidigt rätt så ofta, står jag och badrummet och klär på en Aaron som absolut inte vill böja sin arm för att få på en tröja och Elise har bajsat på övervåningen samtidigt som Colin vill att jag skalar ett äpple till mellis-lådan i skolan. Ja, då suckar jag högt! 😉

Alla pickar på min uppmärksamhet och ibland är jag bra och ibland sämre på det. Det beror på vad jag själv har i huvudet, men ger jag dem inte det så får vi en sämre dag. Så är det bara. Så tid är superviktigt med barn, oberoende på hur många dem är egentligen. Jag lär mig själv varje dag hur jag blir en bättre mamma till mina barn, för jag är verkligen inte perfekt…  så, ja det är tufft med 3 barn men jag vet inte om det är tuffare än med 2.

Vissa dagar räknar jag timmarna till läggdags medans vissa dagar bara flyger förbi.

Men vad är egentligen en perfekt mamma?

Jag vet inte. Jag försöker så gott jag kan och verkar något gå åt skogen så försöker jag ändra på mitt synsätt eller beteende för att bemöta problemet. Jag är inte rädd för att erkänna att jag har gjort fel eller borde gjort annorlunda, det viktigaste är att jag hittar något som fungerar.  Varje situation som uppstår med barnen, bra och dåliga är nya för mig allt eftersom dem växer. Jag lär mig med dem på vägen och hittills har jag lärt mig att lyssna är det viktigaste och att ge dem tid, det i sig är kärlek och med det kommer man långt.

Klicka gärna på hjärtat för lite nätkärlek! ♥